TJUGOÅRIG SNORVALP PÅ VIFT

Tyst på Gotland

Det är tyst. Dimman lägger sig över ängarna.  Solens sista strålar kämpar för att bevara ljuset innan nattens mörker sveper över landskapet. Den blygsamma kylan och den omfamnande dimman ger mig en lätt rysning.

I hagarna betar får i sin tysthet, helt oberörda över solens nedgång och månens uppgång. Nyfödda killingar stångas med varandra ljudlöst. Den täta misten fungerar som ett lock och blir tystnadens medspelare.

I hagens hörn står en lada. Vid första anblick ser den fallfärdig ut. Men mina ögon fixeras på byggnaden. Den är enastående. Ju längre jag tittar på trähuset desto mer självklar blir dess existens.

Det är nästan som om en förtrollning vilar över kåken. Som om hon är immun mot fysikens lagar. Det är en fenomenal syn som präglar den redan smått kusliga kvällen.

Dimman blir ännu mer koncentrerad och begränsar sikten. De glada killingarna letar upp sina mammor för att inte bli ett med grumligheten. Avståndet mellan mig och ladan verkar ha fördubblats. Solstrålarna blir besegrade och mörkret triumferar. Det är tyst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *