TJUGOÅRIG SNORVALP PÅ VIFT

Stranden

14:09 kommer vi fram till stranden efter en lite längre tur på moped längs Ko Lantas västkust. Stranden är tom och ser nästan ödslig ut. Kanske ett tecken på farliga maneter i vattnet? Eller är det lågsäsongen som spelar in? Oavsett är det en fantastiskt vacker plats och vi tänker stanna.

Den varma sanden drar ner mig och tvingar mina ben att jobba lite extra samtidigt som den bränner fotsulan. Framför mig springer små krabbor i panik. Deras häpnadsväckande sandfärgade skal blir ett skrikande bra exempel på evolutionens ständiga närvaro. På stranden står trötta trähyddor och tampas med solen för att bidra till strandens enda skuggade platser. Små men extremt välbehövliga.

Vågorna sveper in över land i behärskade rörelser. Då och då slår en kraftigare våg ner med ett brak för att påminna om hur mycket kraft havet kan framkalla. Vid strandkanten finns ett gäng klippor. De ser stabila och solida ut men deras nednötta kanter tyder på att inte ens den hårda stenen kan stå emot havets brutalitet.

Till vänster om den finkorniga sandstranden dominerar den tätbevuxna djungeln. Syrsornas spelande påminner om ett brandlarm som tillsammans med vågornas lugnande brus och fåglarnas lekfulla kvittrande resulterar i en tropisk körsång.

Den breda sandremsan spelar en separerande roll mellan havet och djungeln. Stranden är en upplåst säkerhetsvakt på en nattklubb som försöker hålla isär två fulla och testosterondrivna idioter från att ryka samman. En övergång från land till vatten. Genom att ignorera de rostiga pantburkarna och slitna chipspåsarna känner jag mig som Captain Jack Sparrow från Pirates of the Caribbean och jag har nyss hittat en outforskad ö.

14:17 inser jag att badbyxorna är kvar på hotellet. Magin bryts. Syrsorna blir irriterande, sanden blir jobbig och havets brus blir bara störigt. Bitter sätter jag mig på min handduk i en blyg skugga. Så typiskt. Helvete.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *