TJUGOÅRIG SNORVALP PÅ VIFT

Segregerade Bangkok

Jag hade ingen aning om var vi skulle när Taxin plockade upp oss utanför FN:s byggnad i centrala Bangkok. Det enda jag visste var att vi hade blivit inbjudna att spendera två nätter hos ett par familjevänner till Elias.

Efter en fyrtiominuters taxi-tur rullade vi in i ett så kallat ”closed community” lite utanför Bangkok. Taxichauffören var tvungen att uppge vem vi var och vart vi skulle för vakterna. Annars hade vi aldrig blivit insläppta genom grindarna.

Vi hade kommit in i ett villaområde byggt av västerlänningar för västerlänningar. Husen var moderna men det luktade gipsväggar hela vägen ut i Taxin. Amerikansk arkitektur när den är som bäst.

Gatorna var välgjorda och de många utplacerade farthinderna hintade om ett säkerhetstänk som jag inte sett i varken Vietnam eller under min korta tid i Thailand. Flådiga bilar stod parkerade på stora garageuppfarter och folk på gatorna hade flashiga kläder. Inga plåtskador på bilarna och inga fejkade kläder som i stora delar av resterande Bangkok.

I villaområdet bodde bland annat högt uppsatta politiker, ambassadmän, thailändska filmstjärnor och medlemmar av det thailändska kungahuset. Många ”viktiga” människor.

När Taxin stannade möttes vi av våra värdar. Två oerhört trevliga människor som tog emot oss med öppna armar. Trots att de bodde i något utav en bubbla hade de fötterna på jorden och kunde berätta om både Thailand och det overkliga området vi kommit till på ett objektivt sätt. Intressant och givande.

Efter en välkomstdrink fick vi en rundtur i ”byn” där vi fick se den amerikanska skolan, club- poolen, club- gymmet. Allt detta såg vi från husets golfbil som de använde sig för att ta sig runt. Det kändes surrealistiskt. Året var 2017 och vi befann oss på ett område koloniserat av Amerikanarnas högfärdighet och inmurat av deras självgodhet. Den höga muren runt villaområdet gav segregationen, som i teorin är ett abstrakt begrepp, en fysisk skepnad. En oerhört iögonfallande samhällsklyfta.

Även om jag är lite skeptisk till det här med ”closed communities” är jag extremt tacksam över att vi tackade ja till den vänliga inbjudan. Inte bara fick vi träffa den extremt trevliga familjen och prata med andra svenskar. Vi fick också hämta andan. Tvätta kläder, ordentliga måltider och två nätter i mjuka, härliga, sängar. Det var inte heller helt fel att få svalka sig under dagarna i club- poolen.

Fredrik och Trudy, tack för er gästvänlighet. Jag hoppas vi ses hemma i Sverige igen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *