TJUGOÅRIG SNORVALP PÅ VIFT

tjugosextimmarresan

Det är kallt, det är dimmigt. Det är en tidig morgon i slutet av mars. Klockan är endast 04:15 och inte ens solen har vaknat till. Ryggsäckarna är fyllda med kläder som inte använts sen de sista varmaste sommardagarna i slutet på augusti. Passen har dammats av och vi är exalterade över två månader i Asien.

07:26 slår piloten på motorerna och planet accelererar. Magen trycks in mot sätet, det slår lock för öronen och i har lämnat mark. Planet stiger kraftigt från startbanan och genom fönstret ser jag hur världen under krymper lika fort som H&M- kläder gör efter första tvätten.

Jag får en nästan svindlande känsla när jag påminns om att det inte bara är marken som försvinner utan också tryggheten. Säkerheten som finns i att ha familjen nära. För det är vid det vita, ovala matbordet i vardagsrummet som jag känner mig som absolut mest hemma. Med pappa till vänster, mamma mitt emot, lillasyster snett över till höger och lillebror snett över till vänster. Där är jag lugn och glad.

Men samtidigt finns det något oerhört kittlande i äventyr som tvingar en att lämna det vardagliga livet bakom sig. Nyfikenheten tar över och jag känner att det är på flygplanet mellan London och Hong Kong som jag ska vara just nu.

Om elva timmar landar planet i en annan världsdel med en annan kultur och ett annat folk. Vi har sextioen timmar i Hong Kong att se fram emot.

1 Comment

  1. Mormor

    Jag brukar ibland sitta snett till höger från dej…..puss

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *